Näcken
Utan spår gick hon.
Ett inre ljus vägledde.
Hon var själv nu.
Hennes steg tystnaden.
Det spelades från bäcken
när hon lämnade sin bygd.
Den som spelade var Näcken.
Hon hade hört honom förut.
De hade älskat
där vid vattenbrynet.
Hon hade gett sig
på det tunna sidenstyget.
Den här gången var som ingen annan.
Hon skulle dö för honom hon älska.
Hon skulle aldrig åter vandra,
bara för att hon kom för nära.
Han satt där i vattnet.
Fiolen spelade hårt.
Hon trodde inte vad hon såg.
Denna gång hade han horn.
Hans ansikte förvrängt.
Han såg drucken ut.
Men han spelade så fint.
Aldrig fick det ta slut!
Ingen kunde följa hennes spår.
Ingen visste vart hon gått.
Hon blev känd som försvunnen.
Medan Näcken spelade på.
Många kvinnor,
samma öde.
Den som spelar vackert
kan leda dig in i döden.
......
Blågula ränder går aldrig ur
En svensk tiger.
Finns bara på zoo.
Fast i en bur
tittar den flackande ut.
Den som skulle varit i djungeln
bland andra vilda djur
är nu inlåst och glömd.
Hur står den ut?
Den vankar och vaggar,
vill spränga sin bur.
Den vill ut och ryta
precis som du.
Men den lever i tystnad,
där på ett zoo.
Den orkar inte ryta,
tystnaden är för stor.
Så lever den sitt liv,
något att titta på.
Jag önskar den blev fri,
att ryta när den vill.
........
Skriet
Tysta ropet från de röstlösa.
De som ingen lyssnar på.
De som ingen ville höra.
De, de vandrande döda.
En dag kommer vår tid skriva
att det inte finns så mycket skrivet.
De verkar ha dött i tystnad.
De verkar inte ha haft några röster.
Ett streck i historien är vad de är,
raderade för att de hade besvär.
Borta ur ekvationen,
som om de aldrig vandrat jorden.
Och de kommer vara Skriet,
det som väcker vårt land.
Hur kan någon försvinna
som timglasets sand?
Det kommer vara ett mäktigt vrål
från de som är kvar.
Vad hände med alla år?
Vart är min kära mor och far?
........
Små fåglar
En fågel, blå och gul,
sitter på en farstu,
pickar lätt smått bröd
som spridits efter skörd.
Den vippar lätt med baken.
Den är klädd men naken.
Den har sedan länge tystnat,
hörs inte hur man än lyssnar.
Den har lärt sig med åren som gått
att den som kvittrar har ingenting fått.
Så den pickar i tystnad på,
hoppas ingen sopar bort smulorna små.
Det är en hungrig fågel,
men den törs ej be om mer.
Den är rädd för bonden
och alla lik den ser.
Han är en ond man.
Han gillar tystnad.
När fåglarna frågar om mer
hämtar han bössan.
Så den lilla fågeln har en inre fröjd,
där den sjunger i sig själv,
om en dag då bonden blir nöjd
och fågeln slipper tysta sig.
..........
Tills döden skiljer oss åt
Jag ska vara det skyddet
när det blåser till storm.
Jag ska vara den bojen
när land är långt bort.
Jag ska vara den hästen
som bär dig hem.
Jag ska vara den hunden
som skyddar dig.
Jag ska vara den platsen
där du kan så.
Jag ska hjälpa dig med skörden
efteråt.
Jag ska vara allt under himlen,
allt över havet.
För att skydda dig och bära dig
genom det snåriga livet.
Och när jag lägger mig att vila
ska det vara vid din grav.
För du ska aldrig ensam vandra,
du ska inte sakna en dag.
........
Frostens fasa
Det går en vind genom skog och snår.
Den sveper snö över alla spår.
Ingen vet vem som gått vart.
Ingen minns var som var start.
Han är ensam i vildmarken.
Solen går snart ner.
Träd, träd, träd är allt han ser.
Vet inte om han kommer hem nå mer.
Han river snabbt ris från granen.
Tar fram elstål.
Han får slå läger för dagen.
fast det kurrar i magen.
Gnistorna slår mot is och snö.
Hans andedräkt puffar rök.
Han är kall om fingrarna,
inte långt kvar tills det börjar skymma.
Allt hänger på brasan.
Utan den frostens fasa.
Han ger snart upp.
Det finns inget hopp ...
Så en gnista,
ett glöd.
Han blåser,
det flammar upp!
Ännu en natt trygg.
Han kan lägga sig på sin rygg,
låta drömmarna komma sakta.
Elden vaktar.
........
Fisketur
Den sprattlar till.
Fisken i botten.
Jag klubbar den,
men missar igen.
Den lider.
Jag tar en klunk ur flaskan.
Den borde vara död nu.
Klubbar igen.
Jag missar, den lider.
Jag dricker och dricker.
Oändligt är lidandet,
förskräckligt är drickandet.
Kan inte se rakt.
Måttar ett slag.
Träffar ryggen.
Den sprattlar igen.
Det är fjäll på påken
och blod.
Snart är fisken bara mos,
men den lever, jävla idiot.
Jag tar åter påken
och måttar i mitten.
Ser två fiskar
där på blodiga botten.
Så ser det ut.
Den vägrar dö.
Jag tar en sup.
Den kippar efter luft.
Aldrig känt sån förnedring.
Klarar inte av nånting.
Kan inte ens döda en fisk.
Jag kan inte vara frisk.
Jag startar motorn.
Dags att åka hem.
Den där jävla fisken
får klara sig själv.
I hamn så vinglar jag i land.
Lämnar fisken sargad på botten.
Snart hemma igen —
jag kan känna doften.
"Gick det bra idag?"
Jag svarar: "Ja."
"Fick du nå fisk?"
"Ja, jag lägger mig ett slag ..."
Gömmer flaskan i garderoben.
Stapplar till sängs.
Jag är kall och frusen.
Jag har fiskat igen.
......
God natt katt
Den grå katten ligger
som en hoprullad handuk.
Den spinner, spinner.
Fast ingen människa är i rummet.
Den krurrar, och kurrar.
Sträcker lätt ut sin tass.
Gäspar.
Den har funnits sin plats.
Brasan sprakar
Kastar skuggor över rummet.
Det är varm och tryggt
Katten kan känns lugnet.
Så somnade den sakta
Och slutar brumma.
Den slocknar med brasan
Alla är lugna.
Men det ingen vet
Det som ingen ser
Är att katten aldrig sover.
Inte helt.
Den har ett öga öppet.
Redo för flykt.
För även vid en varm brasa
Vet man aldrig om det är tryggt.